Varför så bråttom?

Jag besökte en vän.Vi satt och diskuterade rofyllt i några timmar. Då det var dags att gå hem hade vädret blivit soligt. Jag valde att promenera hem. På grund av det vackra vädret  ville jag inte gå hem direkt, utan bestämde mig för att gå ännu en liten bit. Det jag hade planerat att göra kunde nog vänta lite, tänkte jag. Jag skyndade mig förbi porten och gick ett litet stycke. Då hörde jag fågelsång. Jag stannade som mot en vägg och tittade mig omkring. I ett träd satt några gråsparvar och sjöng av hjärtats lust. Jag stannade en stund och lyssnade på sången. Fågelsången fick mig lugn men samtidigt  lite snopen. Här hade jag skyndat mig för att hinna njuta lite mer av solen och fågelsången, utan att egentligen ens lägga märke till dem. Resultatet var att jag hörde fågelsången först då jag valde att fortsätta min promenad. Om jag gått hela vägen i maklig takt hade jag fått ut mycket mer av promenaden. Mer sol och fram för allt mer fågelsång. Nu lyckades jag inte egentligen slappna av helt och hållet då tankarna hela tiden var ett steg före, på det, jag skulle göra då jag kommit hem.

Varför har vi så bråttom hela tiden? Också på fritiden finns en tendens att planera in en massa för att hinna med så mycket som möjligt innan vi igen återgår till vardagen. Utan att vi tänker på det blir resultatet att vi egentligen aldrig slappnar av helt och hållet.  Är det faktiskt så att vi får mer gjort då vi gör en massa och skyndar oss? Jag tror inte det. Jag tror tvärt om att vi förlorar en hel del då vi rusar framåt utan att hinna lägga märke till det vi redan har. Livet är egentligen för kort att bara se framåt och blunda för allt det vi fått. Därför är det dags att stanna upp och ta vara på det som finns. Att leva i stunden.