Visar inlägg med etikett minoritet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett minoritet. Visa alla inlägg

torsdag 4 juli 2013

Hos oss är allt noRmalt !

Varför verkar det vara så mycket lättare att godkänna avvikelser från normer hos andra än hos dem som står en nära? Jag har funderat på den frågan under en längre tid. Själv försöker jag avvänja mig helt från all slags normtänkande. Det är inte alltid helt lätt, måste medges. Men det är inte omöjligt. Kanske vi ändå behöver någon slags linjer att följa? Men behöver de alltid grunda sig på majoritetens tänkesätt?

fredag 10 maj 2013

Teckenspråket är vår kultur

Det är muntert prat och glada skratt. Sång, menuett, folkdans och sketcher. Det är liv och rörelse, en massa människor - men tyst. Vad är det? Ja, det är Döva seniorers kulturevenemang, förstås. Dagarna, vars teman är "Teckenspråket är vår kultur" ordnas för 15:e gången, i år på Alexandersteatern i Helsingfors. Vid evenemanget syns både finska och svenska sida vid sida, även om bidragen på finlandssvenskt teckenspråk är färre. Det har varit roligt att träffa vänner och nya bekanta. I kväll är det dags för kvällsmässa i Gamla kyrkan. Det blir nog lite dans där också vill jag lova.

I morgon blir det mer av det roliga. Vad är ett bättre slut på denna vecka än just detta?

måndag 6 maj 2013

På resande fot

Som dövpräst reser jag mycket. Jag får ofta frågan om jag rest någonstans på sistone, om jag har någon resa inplanerad eller hur det känns att vara på resande fot så ofta.

 Det måste jag medge att det nog  ibland känns  lite jobbigt att resa mycket, trots att det går i släkten, men känslan är lyckligtvis tillfällig. Då jag väl är framme i den stad jag skall ha en gudstjänst eller något annat program, så har jag glömt bort de tråkiga sidorna med att resa. Det är helt enkelt så roligt att träffa "mina" döva församlingsmedlemmar. De ger mig styrka. Samtidigt känns inte en dags resor till Karis eller Hyvinge någonstans. De är ju i grannen.

 Att resa ger alltid något, trots att de olika orterna börjar bli bekanta. Människor har alltid något nytt att ge.  Allting från insikt och ny kunskap till glädje och ett gott skratt. Det ger mig kraft att vandra vidare.

torsdag 2 maj 2013

Teckenspråk

Såsom jag skrev i mitt första inlägg är jag dövpräst. Eftersom arbetsbilden är så mångsidig väljer jag att inte skriva om den. Jag skriver i stället kort om teckenspråkets historia.

Det går inte att säga när teckenspråken har uppkommit. De är språk som uppkommit efter ett särskilt behov inom ett visst geografiskt område. Av samma orsak finns det inte heller något internationellt teckenspråk.

Det som är lättare att datera är när dövskolorna grundades. Abbé de l'Épée ansågs vara den första som undervisade döva. Han var fransman och levde på 1700-talet. I Tyskland levde en man vid namn Heinicke, som hade en lite annan syn på pedagogiken. Då l'Epée förespråkade teckenspråket ansåg Heinicke att man skulle tala med döva. Men inte mer om det. Det är en lång och smärtsam historia.

Teckenspråket kom till Finland under 1840-talet och utvecklades vidare i dövskolorna, av vilka den första grundades år 1846 av Carl Oscar Malm. Ur moderspråket har sedan finskt och finlandssvenskt teckenspråk utvecklats vidare till självständiga språk.

Många hörande tycker att teckenspråk är ett vackert språk. Visst är det vackert. Med händer, mimik och kroppsspråk kan man berätta vilka historier som helst. Det är också ett härligt språk att lära sig. Men, med glimten i ögat, det är ett farligt språk. Har man lärt sig lite blir man beroende och vill man lära sig mer! Men det är ett positivt beroende. Jag rekommenderar det varmt!

lördag 6 april 2013

Fällan det är så lätt att ramla i...

"Det är så fint att också de, som är i minoritet, sysslar med [ishockey]..." Det är hemskt hur lätt det är att falla för frestelsen att hålla fördomar vid liv. Lika lätt är det att medvetet eller omedvetet se ner på andra och tycka att minoriteter är så "gulliga". Det händer mig fortfarande då och då att dylika tankar smyger in i mitt huvud, och jag skäms så för dem. För vi har ingen rätt att snuttifiera någon. Alla är lika värda, vi är bara skapta med olika egenskaper.

Idag var jag på ishockey med pappa. Det var bronsmatchen i World Deaf Championship of Icehockey 2013 (vilken Finlands landslag Deaf Lions vann). I år speladesmästerskapet i Dickursby. Det kändes bra kunna att vara med och få ännu ett perspektiv på saker och ting.

Matchen var definitivt precis som vilken ishockeymatch som helst. Lika lång, lika tuff och straffen blev många (på gott och ont). Det spelades musik i ishallen (fastän döva inte hör musiken, känns ju rytmen i kroppen).  Det enda som skiljde åt var att då domaren blåste i visselpipan började några lampor vid rinken blinka. Pappas kommentar förgyllde allting. Han var inte det minsta fördomsfull, han konstaterade bara att det nästan var en bättre upplevelse att besöka en match för döva än en för hörande. Matchen var på flera sätt tystare och inga högljudda klagomål på domarna hördes. Det betyder dock inte att sådana inte förekom...

Ja, jag vet. Jag har skrivit ett helt onödigt blogginlägg. För vad är det för speciellt med att döva spelar ishockey på Värlsmästerskapsnivå, egentligen..