tisdag 30 april 2013

Kollektiv glädje


Jag skrev några dagar sedan om den privata festen eller sorgen. Idag skall mitt inlägg handla om den kollektiva glädjen.

Jag fascineras på något sätt av kollektiv glädje. Trots att det ofta ingår kommersialism och missbruk till den. Ser man på den glada sidan så handlar det om ett kollektivt festfixande. Folk tränger sig i affärerna med samma tanke i huvudet: Den Glada Festen. Hur roligt det skall bli på kvällen eller helgen. Alla gäster, allt sorglöst prat och alla hjärtliga skratt. Ingen tänker på att det kan gå illa. Och det skall man inte heller tänka på. Ibland är det rätt att fira. Njuta av fritiden. Med måtta, naturligtvis. Då mår man bättre och orkar med vardagen. Nu är det Valborgsmässoafton. Nu kan vi ha roligt!

Glada Wappen!





måndag 29 april 2013

Bloggflytt

Hej! Jag kommer att fungera som månadens bloggare på KP-bloggen under majmånad. (www.kyrkpressen.fi). Jag kanske bloggar här om jag skriver något som jag tycker passar bättre här. Hoppas ni gärna läser mina texter på KP-bloggen också! De kommer att bli ganska lika som de jag skriver här.

Glada wappen, förresten!

söndag 28 april 2013

Vackert

Jag har varit med om något helt fantastiskt. Av respekt för alla berörda och för att inte prata sönder mina minnen så skriver jag inga detaljer. Så mycket kan jag säga att det utspelade sig i Johanneskyrkan.

Min professionalitet var på prov några gånger. Det var nära på att jag hade fällt några tårar. Inte av sorg utan för att allt var så vackert. Så ljust. Så fyllt av hopp och ungdomlig livsglädje.

Amen.

lördag 27 april 2013

Familjeprojekt aux Lindberg

Då vi skall göra något i familjen gör vi det ofta tillsammans. Till den nuvarande familjekonstellationen hör tre personer, mor, far och jag. Min bror håller sig, smart nog, på ett tryggt avstånd från oss andra råddbollar. Det kunde göras en fars av våra familjeprojekt. Det går inte att göra något utan en massa rop, viftande och springande på samma ställe. En gång kom grannen rentav och frågade vad det var vi höll på med. Den gången drog vi bort katthår med tejp från en matta...

Min absoluta favorit är den gången vi skulle resa ett trädgårstält. Ett sådant med sex sidor, av vilka tre har väggar och tre är öppna. Det blev ett massa rop och viftande den gången också. Tältet rasade nog ett par gånger innan vi slutligen fick upp det, men när det väl var rest så satt vi många många gånger under det och njöt av sommaren.

Avsikten med denna text är inte att berätta hur virriga vi är. Avsikten är att berätta hur mycket jag älskar min familj!

fredag 26 april 2013

Sjöskator och andra vänner

Hemma på Kråkö har vi fått ett husdjur till. Djur har det sannerligen inte varit någon brist på. Några husdjur har vi inne haft inomhus sedan katterna dog för fem repsktive sex år sedan, men av djur i  naturen har det funnits en hel del. Fåglar av alla de slag hälsar på. Om vintrarna samsas sparvar och kråkor om maten. På sommaren är måsen Måsse och de tre sjöskatorna, som alla heter någon kring Leoni, välkomna gäster.

Nu har vi alltså en ny gäst. Nå, helt ny är hon inte. Hon dök upp förra sommaren eller sommaren innan. Jag minns inte exakt.
Det är frågan om en katt. En allt mer kelsjuk katt. Hon kommer inte in. Oftast äter hon lite mat och försvinner igen. Nu verkar stackarn ha löptid. Hon jamar hjärtskärande. Helt förvildad verkar hon inte vara. Hennes päls är silkeslen.

Om jag själv också kunde ha djur. Men i mitt nuvarande livsskede reser jag så mycket. Men någon dag...



torsdag 25 april 2013

Personlig fredag och andra dagar som ingen annan vet om

Idag är det torsdag. Jag tycker det ändå känns som fredag. Tekniskt sett är det inte veckans sista arbetsdag, jag jobbar i helgen, men då jag har semesterdag i morgon så känns det som fredag. Ett fredagsattribut saknas dock av naturliga orsaker. Det känns som extra mycket fredag då en av våra sekreterare kommer in i arbetsrummet och vattnar blommorna och pratar en stund. Oftast om att det igen är fredag...

Det är intressant hur en vanlig dag kan vara så speciell för någon, samtidigt som det är en helt vanlig dag för någon annan. Sådana är till exempel fester, seminariedagar, födelsedagar, semesterdagar, ett lands nationaldag med flera. För att inte tala om dagar med tyngre innehåll, så som dödsdagar och begravningsdagar. Dagen betyder så mycket för en själv, men ingen annan känner till det.

Livet i sig går ju inte heller att uppleva ur flera perspektiv. Vi delar på dagar, med eller utan samma betydelse för alla, men var och en kan bara personligen uppleva dagen på sitt eget sätt. Kanske det är en av de många styrkorna här i  livet. Att kunna dela på livet, men ändå ha en personlig synvinkel. Något som bara än ens eget.





onsdag 24 april 2013

Ljudböcker

Jag lyssnar för tillfället på den första ljudboken i mitt vuxna liv. Som barn ägde jag två ljudböcker, av vilka "Hyppelihiiri Myökkipyökkimetsässä" ("Klas klättermus", av Thorbjörn Egner) var min absoluta favorit. Den jag nu lyssnar på är lånad på bibliotek. Den heter "Flyga drake" och är skriven av Khaled Hosseini.

Det är skönt att lyssna på ljudböcker. Skönare än jag kunnat vänta mig. Till och med den bok jag nu lyssnar på är behaglig att lyssna på trots att texten stundvis är ganska rå. Det är dels läsarens röst som är så mild. Dels är det själva situationen som är så skön. Avslappnad. Det är bar att bara ligga och lyssna. Jag behöver inte göra något annat. Sådant har jag inte varit med om sedan jag var barn. Tydligen är det upplevelse också vuxna har behov av.



tisdag 23 april 2013

Lekfullt med färger

Jobbet blev ännu lite roligare efter att jag köpte filtpennor. Praktiskt att göra kalenderanteckningar med, dessutom.



måndag 22 april 2013

Människomöten

Istället för att skriva detta borde jag dra något gammalt över mig och bekänna mitt misstag. Men det gör jag inte utan vill berätta om ett fint möte i stället. Det innehöll visserligen just det misstag jag som historiker inte borde ha gjort. Nämligen att datera Johanneskyrkan några århundraden äldre än den är. Men den ser äldre ut...

Nå väl. Mötet med det amerikanska paret var för övrigt lyckat. Vi talade en lång stund, jag med processionskorset i händerna, vilket väckte munterhet bland turisterna. Jag kan aldrig säga nog hur mycket jag tycker om människomöten. Att möta olika människor i olika situationer. Att tala om vardag och tro. Livet i allmänhet. Underbart!



lördag 20 april 2013

30 Is the New 22

Idag är en dag då jag verkligen njuter av att vara 30-åring. Jag känner mig mogen på ett bra sätt. Tiderna av tvivel och en oklar självbild är ett minne blott. Nu vet jag vem jag är och vad jag vill av livet. Jag trivs med att vara singel och klarar av att vänta på vad livet erbjuder mig. Jag bejakar många sidor av mig själv och känner mig fri. Fri att leva i nuet. Att läsa Time då jag förbereder mig för fest.


fredag 19 april 2013

Lite Badding på morgonkvisten

Jag har tagit för vana att lyssna på radio om morgnarna. Det är ett milt sätt att vakna. Om de dessutom spelar pigga och glada låtar så stiger jag upp pigg och glad. Nå, det är nog inte helt så, men i alla fall påverkar musiken på humöret och vakenheten. Om det kommer någon låt jag tycker om så börjar dagen bra.

Imorse spelade de en klassiker: Rauli Badding Somerjokis "Valot", en rockballad.  De hör inte i vanliga fall till mina favoriter, även om jag gillar Rauli Badding Somerjokis musik. Idag var det ändå just "Valot" som blev pricket över i:et. Lite "nostalgi", från en tid jag visserligen inte själv upplevt, samt en mild början på dagen.

tisdag 16 april 2013

Öppenhet

Öppenhet för det nya. För tron. För världen. För alla möjligheter. Om jag lärt mig något av livet är det att man skall ta emot alla tillfällen som livet erbjuder. Det kommer sällan en andra chans.

Öppenhet innebär i viss mån frihet. Det betyder att vara emottaglig för intryck och idéer.  Varför är det då så svårt att vara öppen och emottaglig? Kanske av den orsaken att öppenhet samtidigt betyder sårbarhet. Öppenheten är tvåsidig. Det är bra att dra en gräns för att skydda sig. Men det gäller att veta en hur hög mur man kan bygga. Blir muren för hög kanske man samtidigt stänger in sig själv. Då kommer inte intrycken fram till en själv. Då har inte livet en chans att bjuda på nya möjligheter och erfarenheter.

Målet är alltså att vara öppen. Att ta intryck och låta sig inspireras av andra. Utan att efterapa eller att vara för anspråkslös och rädd att visa sin kreativitet. Däremot att tillåta sig själv vara nytänkande och skapande. För man kan aldrig veta vad det kan leda till...


måndag 15 april 2013

Ögonblicket...

The Moment of Magic, ni vet. Det just precis rätta ögonblicket som bara inte går att få tillbaka om den av någon orsak blir förstörd.
Så är det lite med mig och skrivandet. Om jag inte skriver just då jag har en idé eller inspiration, då är det svårt att få fatt på tråden. Det gäller också jobbrelaterade saker, märkte jag. Jag fann en text jag skall skriva om, jag hade också en flyktig tanke. Så hände något, en annan jobbrelaterad sak och tanken försvann. Nu är det bara att vänta på att den kommer tillbaka. 

söndag 14 april 2013

Så här blev balkongen...


Vårstädning

Det är dags för storstädning. Av balkongen, rättare sagt. Förra veckan hade jag som avsikt att vårstäda både inomhus och utomhus. Städningen gick inte som planerat. Plattorna på balkongen var mer murkna än de såg ut att vara och föll bokstavligen i bitar då jag lyfte dem. Nu är  nya plattor köpta och idag är det dags för en rejäl balkongsstädning.

Jag bara väntar på att kunna möblera ordentligt, placera ut allamina färgranna kuddar och filtar och njuta av att det är vår och varmt!

fredag 12 april 2013

Regnet

Igår regnade det! Äntligen! Hurra!
Jag har aldrig längtat lika mycket efter regn som jag har gjort den här våren. Oftast är regn bara vått, grått och jobbigt. Nu kom det som en älskad gäst. Regnet tog bort en del av gatudammet, vilket definitivt behövdes. Men regnet kunde också snabbt få åtgärda en annan sak. Det vore nog på tiden att snödrivorna försvann. Vintern är förbi. Nu skall det blomma och dofta vår. Så inget är så välkommet som ännu mer regn!


onsdag 10 april 2013

Hem på jobb?

Jag kommer allt oftare på mig att tala om jobbet som ett hem. T.ex. kan jag svara att hen är hemma, om nån frågar varför inte min kollega följde med på ett seminarium. Eller så köper jag hem något om jag skaffar något till jobbet. För att inte tala om den gången som några kolleger och jag var på restaurang och alla utom en av oss hade fått rabattkuponger som gällde upp till fyra personer. Restaurangen var inte först vidare villig att också ge rabatt till hen som saknade kupong. Men lyckligtvis ändrade de åsikt då en av oss konstaterade att vi är som en stor familj.

Jag upplever mitt ordval om att likställa jobbet som ett hem vara ganska bra, egentligen. Det innebär att jag trivs på jobbet. Och det gör jag verkligen. Jag upplever att det råder en väldigt god stämning på jobbet. Stämningen bidrar till en god arbetsmotivation och ett gott arbetsresultat.

Samtidigt är det viktigt att kunna skilja på arbete och fritid. Arbetsplats och hem. En orkar inte jobba hela tiden. Jag orkar inte vara social hela tiden. Jag behöver tid för mig själv. Men så som mitt liv är ställt just nu tycker jag är riktigt bra. Jag trivs, både hemma ochpå jobbet.

måndag 8 april 2013

Att leva här och nu

Det händer sig nu och då att jag tänker tillbaka på studietiden som en tid då jag verkligen levde. Nu känns det som om livet bara består av jobb. Jag går till jobbet, sitter vid mitt skrivbord eller gör nåt annat jobbrelaterat och går hem. Följande dag finner jag mig igen sittandes vid skrivbordet. Och dagen därpå...

Vad var det som gjorde studielivet så speciellt? Ja, det var spontaniteten. Ofta var jag hemma på dagarna, vilket kunde resultera i saker som förgyllde vardagen. Som den gången då dessertkaffet blev över en timme långt och jag och min vän drack två pannor kaffe. Eller alla de gånger då vi satt uppe till sent på kvällen och bara diskuterade i timmar. Det var härliga tider.

Men, ärligt talat lever jag nu också. Livet bara hotar glömmas bort. Senast idag vandrade jag hem via Nylandsgatan, alltså helt åt fel håll, bara för att jag kände för att  göra det. För att inte förglömma alla härliga sommarkvällar på stränder, alla gånger jag suttit på en parkbänk och läst böcker eller druckit en kopp té på ett härligt café efter arbetsdagen.

Livet är här och nu. Inte imorgon. Inte om en vecka. Allra minst då jag är färdigt med ett projekt. Utan just nu!



Tidlöst - på gott och ont

Att vara utan kalender en dag kan låta som en befrielse. Det är det också - på veckoslut och semestern. Att vara utan kalender på arbetstid är jobbigt. Nu talar jag alltså om papperskalender. Jag har en elektronisk kalender, naturligtvis, men jag litar faktiskt inte ännu helt på den. Dels på att jag inte skrivit in allt i den, vilket jag inte alltid gör, dels så förekommer det att den elektroniska kalendern glömmer bort saker.

Handfallen, är alltså känslan jag haft hela dagen, trots att jag klarat mig lyckligtvis riktig bra. Men vad händer den dagen då inte bara papperskalendern är borta? Den dagen då tekniken sviker oss. Då om någonsin kommer vi att känna oss bortkomna. För att inte tala om de mängder information vi kan ha förlorat.

Jag hör till dem som vill bevara pappersversionerna gå långt det är möjligt. För säkerhets skull.

söndag 7 april 2013

Från en medvandrare till en annan

Medvandrare. Kan vi någonsin vara något annat än medvandrare? Kan vi veta hur någon av våra medvandrare känner? En del medvandrare går vi med hela livet, andra möter vi en kort tid för att inte ses igen. Vi delar erfarenhet och upplevelser med våra medvandrare. Vi skrattar med dem och tröstar dem. Men vi kan aldrig helt veta hur det är att vara någon annan. Vi kan bara leva vårt eget liv. Ja, vi skall bara leva vårt eget liv. Vi kan inte helhjärtat vara något annat än det vi är. Det vi är avsedda att vara. Allt vi gör färgas mer eller mindre av våra egna erfarenheter, känslor och åsikter. Därför är det farligt att döma någon som vi inte känner. Vi kan inte veta vad personen varit med om.

Att vara medvandrare är väldigt givande. Jag tror att vi kan lära oss något från alla människor vi möter. Av allt vi upplever. Både av det stora och svåra och det lilla och enkla.

Jag kommer att blogga om livet här och nu. Om små saker som gör mig lycklig. Om stora saker som gör mig arg eller bekymrad. Om att vara medvandrare. Välkommen att vandra med mig!

lördag 6 april 2013

Fällan det är så lätt att ramla i...

"Det är så fint att också de, som är i minoritet, sysslar med [ishockey]..." Det är hemskt hur lätt det är att falla för frestelsen att hålla fördomar vid liv. Lika lätt är det att medvetet eller omedvetet se ner på andra och tycka att minoriteter är så "gulliga". Det händer mig fortfarande då och då att dylika tankar smyger in i mitt huvud, och jag skäms så för dem. För vi har ingen rätt att snuttifiera någon. Alla är lika värda, vi är bara skapta med olika egenskaper.

Idag var jag på ishockey med pappa. Det var bronsmatchen i World Deaf Championship of Icehockey 2013 (vilken Finlands landslag Deaf Lions vann). I år speladesmästerskapet i Dickursby. Det kändes bra kunna att vara med och få ännu ett perspektiv på saker och ting.

Matchen var definitivt precis som vilken ishockeymatch som helst. Lika lång, lika tuff och straffen blev många (på gott och ont). Det spelades musik i ishallen (fastän döva inte hör musiken, känns ju rytmen i kroppen).  Det enda som skiljde åt var att då domaren blåste i visselpipan började några lampor vid rinken blinka. Pappas kommentar förgyllde allting. Han var inte det minsta fördomsfull, han konstaterade bara att det nästan var en bättre upplevelse att besöka en match för döva än en för hörande. Matchen var på flera sätt tystare och inga högljudda klagomål på domarna hördes. Det betyder dock inte att sådana inte förekom...

Ja, jag vet. Jag har skrivit ett helt onödigt blogginlägg. För vad är det för speciellt med att döva spelar ishockey på Värlsmästerskapsnivå, egentligen..

fredag 5 april 2013

"Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare"

"Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den". Detta citat ur Heliga Birgittas bön är oändligt älskat och citerat. Följande mening i samma bön är mindre känd, men lika djup den också. Den lyder så här: "Vådligt är att dröja och farligt att gå vidare". Med andra ord står man mellan askan och elden. Men lyckligtvis har Gud en plan för vårt liv. Genom att följa Guds vilja kommer vi rätt.

Jag brukar ibland med glimten i ögat tänka att jag nog måtte ha gett vår Herre ganska många gråa hårstrån. Ja, förhoppningsvis saknas det inte hår på vår Herres huvud efter att jag gått fram.  Jag har en tendens att försätta mig i de mest märkliga situationer. Mina val har minsann inte alltid varit vidare vettiga. Men jag brukar också tänka att det finns en mening med allt vi gör. Att det som händer egentligen är en förberedelse för något vi kommer att uppleva. Jag har fått vara med med om de mest förunderliga situationer och möten. Sådana jag aldrig hade kunnat tänka mig kunnat hända mig och vilka jag är otroligt tacksam över.

Det finns en djup grundtrygghet tanken på att det finns någon som har en plan för våra liv. Fastän vi känner oss vilsekomna eller skamsna, så är vi inte ensamma. Vi är inte utelämnade. Vi har en famn att komma tillbaka till, efter allt. Och vi kan tryggt lita på att det ordnar sig. För det gör det!





onsdag 3 april 2013

Att förlåta sig själv

Förlåtelse hör till det viktigaste här i livet. Att be om förlåtelse och förlåta andra. Men något som är minst lika viktigt är att kunna förlåta sig själv. Att säga till sig själv:

- Visst, du gjorde ett misstag. Men inte är det så farligt. Livet fortsätter!

Jag tror att förmågan att kunna förlåta sig är viktigare för självkänslan än man kan tro. Att förlåta oss själva och gå vidare innebär att vi bejakar våra känslor. Att våra åsikter är betydelsefulla. Då vi säger  till oss själva att våra åsikter är värdefulla, börjar vi tro på det. Då mår vi bättre! Det krävs lite positiv själviskhet, med andra ord självsäkerhet. Det bara är att hålla ryggen rak och huvudet högt och tro på att vi är värdefulla just för den vi är!

tisdag 2 april 2013

En njutning här i livet

Jag hör till dem som bara kan tänka på en sak - nämligen mat! Det finns inget bättre än god mat i trevlig sällskap, eventuellt med ett glas gott vin till. Tja, det skulle i så fall vara tillagningsprocessen. Jag älskar att göra mat. Jag gör det bara alltför sällan. Och jag vågar nog påstå att resultatet nog blir riktigt bra bara jag ger mig tid att satsa på matlagning.

Här om dagen fick jag vara med om något riktigt bra. Jag kände mig lat som en prinsessa då jag inte kunde göra annat än sitta på soffan och känna hur de smakliga dofterna spred sig i rummet, då en av de bästa lekmannakockarna tillagade maten. För att inte tala om resultatet. Härligt!

Vad är det som gör viss mat så härligt god? Jag tror att det är frågan om både kärlek och råvaror. Kärleken till matlagningsprocessen märks i maten. Hemlagad mat smakar absolut bäst. 
Råvarorna är också A och O. Rena råvaror, inget halvfabrikat skall det gärna vara.

Och så själva ätandet - i gott sällskap. Maten som inte bara fyller magen utan ger välmående på flera plan.
Och ja, vi kan njuta av mat med gott samvete. Också Jesus kände till vikten av god mat i gott sällskap. Bland det första han sa då han mötte någon var: Har ni något att äta?

Smaklig måltid!