Visar inlägg med etikett tillgänglighet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tillgänglighet. Visa alla inlägg

lördag 25 maj 2013

Man kan aldrig veta vad som händer då Världen kommer till byn

Världen har kommit till byn, eller till Helsingfors - bokstavligen. Det vimlar av människor och stånd i Kajsaniemiparken och på Järnvägstorget. Folk av alla de slag och raser. Barn springer omkring och gläds över godis, unga och vuxna går klädda i olika klädstilar som på sitt sätt tar ställning till olika saker och seniorer strosar lugnt omkring bland tälten. Nytt för i år är att också Nationalteatern har öppnat sina dörrar för världen.

Det är roligt att märka att man i den alltmer globala verklighet vi lever i kan hitta smaker och upplevelser som är helt nya för en. Idag åt jag en västafrikansk grönsaksrätt.

Jag om någon vet att man aldrig kan veta vad man hittar på Världen i byn. Några år sedan kom jag hem med både ett stödpersonskontrakt till en person med kognitivt funktionshinder och ett fadderbarn i Asien. Jag träffar fortfarande min stödbehövande. Både land och fadderbarn har bytt men samarbetet med Plan fortsätter.

Världen i byn är en fest med många goda avsikter och sprudlande glädje. Rekommenderas varmt!


torsdag 2 maj 2013

Teckenspråk

Såsom jag skrev i mitt första inlägg är jag dövpräst. Eftersom arbetsbilden är så mångsidig väljer jag att inte skriva om den. Jag skriver i stället kort om teckenspråkets historia.

Det går inte att säga när teckenspråken har uppkommit. De är språk som uppkommit efter ett särskilt behov inom ett visst geografiskt område. Av samma orsak finns det inte heller något internationellt teckenspråk.

Det som är lättare att datera är när dövskolorna grundades. Abbé de l'Épée ansågs vara den första som undervisade döva. Han var fransman och levde på 1700-talet. I Tyskland levde en man vid namn Heinicke, som hade en lite annan syn på pedagogiken. Då l'Epée förespråkade teckenspråket ansåg Heinicke att man skulle tala med döva. Men inte mer om det. Det är en lång och smärtsam historia.

Teckenspråket kom till Finland under 1840-talet och utvecklades vidare i dövskolorna, av vilka den första grundades år 1846 av Carl Oscar Malm. Ur moderspråket har sedan finskt och finlandssvenskt teckenspråk utvecklats vidare till självständiga språk.

Många hörande tycker att teckenspråk är ett vackert språk. Visst är det vackert. Med händer, mimik och kroppsspråk kan man berätta vilka historier som helst. Det är också ett härligt språk att lära sig. Men, med glimten i ögat, det är ett farligt språk. Har man lärt sig lite blir man beroende och vill man lära sig mer! Men det är ett positivt beroende. Jag rekommenderar det varmt!

onsdag 1 maj 2013

Vintern rasat...

”Vintern rasat ut bland våra fjällar...” tillkännager Akademiska sångföreningen traditionsenligt då de officiellt sjunger in våren. Nu är det sålunda vår riktigt på riktigt. Jag hade nog hoppats på en något tidigare start, men vad kan man åt det? Snön har äntligen smält, gränsmattorna grönskar och blommorna blommar. Vackert så.

Nå, vem är jag som tycker så här? Mitt namn är Maria och är dövpräst till yrket. Jag är en person som försöker se det ljusa och glada i allting. Som försöker hitta de små guldkornen i vardagen och på jobbet. Alltså livet i allmänhet. Jag ser gärna livet som en vandring där vi aldrig kan veta vad som väntar bakom nästa krön . Det är det jag vill dela med er här i bloggen. Jag hoppas ni vill vandra med mig!

lördag 23 mars 2013

Då trappan är ett hinder

Ibland kan trappor vara det mest jobbiga som finns. Många gånger har jag stått vid trappor och försökt hitta den närmaste hissen. Som gående kan jag på intet vis veta hur det är att vara rullstolsburen. De gånger jag rört mig tillsammans med min rullstolsburna vän har inte egentligen varit så många, men tillräckligt många. Tillräckligt många för att ha fått ett nytt perspektiv på världen. Tillräckligt många för att inse att många byggnader är planerade för gående.

På sportlovet var jag i Paris. Alla caféer och restauranger hade toaletten i våningen under, dit man främst kom med trappor. Husen var visserligen gamla, men det hjälper inte i praktiken.  I Finland är situationen bättre. Men inte ens alla inva-WC:n är handikappvänliga. Höjden är en inva-WC dit vi måste bära min vän eftersom den var för trång!

Trenden har vänt! Nuförtiden måste byggnader vara anpassade för personer med rörelsehinder. Vackert så. Men stora skepp vänder långsamt. Som exemplet ovan visar så är tanken ibland bättre än resultatet. Alla arkitekter borde en dag antingen pröva på att vara funktionshindrad eller röra sig en vecka tillsammans med en rullstolsburen. Kanske det kunde göra skillnad i arkitekturen?