Visar inlägg med etikett jobb. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett jobb. Visa alla inlägg

lördag 29 mars 2014

En månad senare

En månad är en kort tid. Jag minns ännu den dag då jag nyss återvänt från julsemestern, det var andra veckan i januari, då chefen meddelade att det finns deltidsjobb i Esbo svenska församling.
En månad senare besökte vi Esbo för att diskutera det praktiska. Vad långt det kändes till 1 april.
En månad senare var det bara en månad till att jobbet börjar. Då blev det plötsligt bråttom med alla papper.
I tisdag har denna månad gått till ända och jag skall på nya äventyr. Vad roligt det ska bli!

onsdag 7 augusti 2013

Mot nya mål!

Så kom den dagen,  igen. Dagen då det var dags att gräva fram lösenord ur minnet (vilket jag inte lyckades med ) och vänja mig vid att sitta stilla hela dagen. Dagen för glada återseenden och ett försök att inte verka så bortkommen och nästintill på något sätt "utanför" (i alla fall utanför alla nyheter)  som jag  känner mig efter en knapp månad på annat håll.

Den här gången var det lite extra spännande att börja jobba igen. En del har ändrats på jobbet. Och mer är på kommande. Det kommer att hända en massa i höst. Det är sådant jag gillar. Jag gillar det att ingen dag, eller ingen termin, ser likadan ut. Det medför ibland nya utmaningar, vilket å sin sida motiverar mig att jobba.

Det känns alltså riktigt bra att vara på jobb igen!

fredag 14 juni 2013

Huga, jag måste ringa..!

Jag borde sköta ett ärende ännu innan semestern. Jag drar mig lite för att göra det. Orsaken är småtokig: jag behöver ringa ett samtal. Att ringa till främmande personer är något jag aldrig tyckt om. Jag har inget emot att träffa okända människor ansikte mot ansikte, men att ringa gör mig olustig.

Det är märkligt vilka små tokigheter än finns. Lyckligtvis finns det nuförtiden sms, epost och sociala medier...

tisdag 4 juni 2013

Den här bilden kan behövas ... nu!

Den här bilden sparar jag, den kan komma till användning senare... Men det blir aldrig av. Låter det bekant? Eftersom jag trots allt inte - ännu - har fått användning av dessa bilder i tidningar och dylikt, så publicerar jag en del av dem nu:




Det talas alltför lite om fritt gående grisar i kyrkliga tidningar... och ännu mindre om murmeldjur....


Svårmod är ett alltför aktuellt tema, men inte heller det har diskuterats ännu i Dövas församlingsblad.




Fornordiska religioner och dopteologi skulle vi mycket väl kunna tala om.



Dövas församlingsblad finns för övrigt att läsa på nätet på adressen:

 http://sakasti.evl.fi/sacrista.nsf/sp?open&cid=Content27922B



fredag 10 maj 2013

Teckenspråket är vår kultur

Det är muntert prat och glada skratt. Sång, menuett, folkdans och sketcher. Det är liv och rörelse, en massa människor - men tyst. Vad är det? Ja, det är Döva seniorers kulturevenemang, förstås. Dagarna, vars teman är "Teckenspråket är vår kultur" ordnas för 15:e gången, i år på Alexandersteatern i Helsingfors. Vid evenemanget syns både finska och svenska sida vid sida, även om bidragen på finlandssvenskt teckenspråk är färre. Det har varit roligt att träffa vänner och nya bekanta. I kväll är det dags för kvällsmässa i Gamla kyrkan. Det blir nog lite dans där också vill jag lova.

I morgon blir det mer av det roliga. Vad är ett bättre slut på denna vecka än just detta?

onsdag 8 maj 2013

Kristi himmelsfärd - en besvärlig helgdag?

Det är dags för Kristi himmelsfärd, eller Kristi flygare, som helgdagen nog oftare kallas. Åtminstone där jag rör mig. För en del är det en extra ledig dag, för andra en dag med kyrklig verksamhet.

Hur kommer det sig att jag så mycket oftare hör helgdagens "smeknamn", alltså Kristi flygare? Kan det  vara en slags "eufemism"? Det finns också en mängd föreslagna färdmedel som Kristus skulle ha åkt till himmelen i, men de får var och en lista på eget håll.
Är det som hände för 2000 år sedan så svårt att begripa med mänskligt förstånd att man måste hitta på ett mer lättsamt uttryck? Att Kristus lämnar det jordiska, men ändå är närvarande i det andliga, i ordet och sakramenten är svårt att greppa.
Men, måste man göra det? Det sköna med tro är att man inte behöver förstå allting. Det räcker att känna till vad som hänt och sedan luta tillbaka mot det. Luta tillbaka på tron på att Gud älskar och tar hand om oss. Att Kristus är närvarande fastän vi inte ser honom och inte helt han förstå hur det gick till då han lämnade det världsliga.

Jag ser inte heller något problem i eufemismer. Ord är ord. I detta fall är tron och tilliten viktigare än benämningen.

måndag 6 maj 2013

På resande fot

Som dövpräst reser jag mycket. Jag får ofta frågan om jag rest någonstans på sistone, om jag har någon resa inplanerad eller hur det känns att vara på resande fot så ofta.

 Det måste jag medge att det nog  ibland känns  lite jobbigt att resa mycket, trots att det går i släkten, men känslan är lyckligtvis tillfällig. Då jag väl är framme i den stad jag skall ha en gudstjänst eller något annat program, så har jag glömt bort de tråkiga sidorna med att resa. Det är helt enkelt så roligt att träffa "mina" döva församlingsmedlemmar. De ger mig styrka. Samtidigt känns inte en dags resor till Karis eller Hyvinge någonstans. De är ju i grannen.

 Att resa ger alltid något, trots att de olika orterna börjar bli bekanta. Människor har alltid något nytt att ge.  Allting från insikt och ny kunskap till glädje och ett gott skratt. Det ger mig kraft att vandra vidare.

torsdag 2 maj 2013

Teckenspråk

Såsom jag skrev i mitt första inlägg är jag dövpräst. Eftersom arbetsbilden är så mångsidig väljer jag att inte skriva om den. Jag skriver i stället kort om teckenspråkets historia.

Det går inte att säga när teckenspråken har uppkommit. De är språk som uppkommit efter ett särskilt behov inom ett visst geografiskt område. Av samma orsak finns det inte heller något internationellt teckenspråk.

Det som är lättare att datera är när dövskolorna grundades. Abbé de l'Épée ansågs vara den första som undervisade döva. Han var fransman och levde på 1700-talet. I Tyskland levde en man vid namn Heinicke, som hade en lite annan syn på pedagogiken. Då l'Epée förespråkade teckenspråket ansåg Heinicke att man skulle tala med döva. Men inte mer om det. Det är en lång och smärtsam historia.

Teckenspråket kom till Finland under 1840-talet och utvecklades vidare i dövskolorna, av vilka den första grundades år 1846 av Carl Oscar Malm. Ur moderspråket har sedan finskt och finlandssvenskt teckenspråk utvecklats vidare till självständiga språk.

Många hörande tycker att teckenspråk är ett vackert språk. Visst är det vackert. Med händer, mimik och kroppsspråk kan man berätta vilka historier som helst. Det är också ett härligt språk att lära sig. Men, med glimten i ögat, det är ett farligt språk. Har man lärt sig lite blir man beroende och vill man lära sig mer! Men det är ett positivt beroende. Jag rekommenderar det varmt!

onsdag 1 maj 2013

Vintern rasat...

”Vintern rasat ut bland våra fjällar...” tillkännager Akademiska sångföreningen traditionsenligt då de officiellt sjunger in våren. Nu är det sålunda vår riktigt på riktigt. Jag hade nog hoppats på en något tidigare start, men vad kan man åt det? Snön har äntligen smält, gränsmattorna grönskar och blommorna blommar. Vackert så.

Nå, vem är jag som tycker så här? Mitt namn är Maria och är dövpräst till yrket. Jag är en person som försöker se det ljusa och glada i allting. Som försöker hitta de små guldkornen i vardagen och på jobbet. Alltså livet i allmänhet. Jag ser gärna livet som en vandring där vi aldrig kan veta vad som väntar bakom nästa krön . Det är det jag vill dela med er här i bloggen. Jag hoppas ni vill vandra med mig!

söndag 28 april 2013

Vackert

Jag har varit med om något helt fantastiskt. Av respekt för alla berörda och för att inte prata sönder mina minnen så skriver jag inga detaljer. Så mycket kan jag säga att det utspelade sig i Johanneskyrkan.

Min professionalitet var på prov några gånger. Det var nära på att jag hade fällt några tårar. Inte av sorg utan för att allt var så vackert. Så ljust. Så fyllt av hopp och ungdomlig livsglädje.

Amen.

torsdag 25 april 2013

Personlig fredag och andra dagar som ingen annan vet om

Idag är det torsdag. Jag tycker det ändå känns som fredag. Tekniskt sett är det inte veckans sista arbetsdag, jag jobbar i helgen, men då jag har semesterdag i morgon så känns det som fredag. Ett fredagsattribut saknas dock av naturliga orsaker. Det känns som extra mycket fredag då en av våra sekreterare kommer in i arbetsrummet och vattnar blommorna och pratar en stund. Oftast om att det igen är fredag...

Det är intressant hur en vanlig dag kan vara så speciell för någon, samtidigt som det är en helt vanlig dag för någon annan. Sådana är till exempel fester, seminariedagar, födelsedagar, semesterdagar, ett lands nationaldag med flera. För att inte tala om dagar med tyngre innehåll, så som dödsdagar och begravningsdagar. Dagen betyder så mycket för en själv, men ingen annan känner till det.

Livet i sig går ju inte heller att uppleva ur flera perspektiv. Vi delar på dagar, med eller utan samma betydelse för alla, men var och en kan bara personligen uppleva dagen på sitt eget sätt. Kanske det är en av de många styrkorna här i  livet. Att kunna dela på livet, men ändå ha en personlig synvinkel. Något som bara än ens eget.





tisdag 23 april 2013

Lekfullt med färger

Jobbet blev ännu lite roligare efter att jag köpte filtpennor. Praktiskt att göra kalenderanteckningar med, dessutom.



måndag 15 april 2013

Ögonblicket...

The Moment of Magic, ni vet. Det just precis rätta ögonblicket som bara inte går att få tillbaka om den av någon orsak blir förstörd.
Så är det lite med mig och skrivandet. Om jag inte skriver just då jag har en idé eller inspiration, då är det svårt att få fatt på tråden. Det gäller också jobbrelaterade saker, märkte jag. Jag fann en text jag skall skriva om, jag hade också en flyktig tanke. Så hände något, en annan jobbrelaterad sak och tanken försvann. Nu är det bara att vänta på att den kommer tillbaka. 

onsdag 10 april 2013

Hem på jobb?

Jag kommer allt oftare på mig att tala om jobbet som ett hem. T.ex. kan jag svara att hen är hemma, om nån frågar varför inte min kollega följde med på ett seminarium. Eller så köper jag hem något om jag skaffar något till jobbet. För att inte tala om den gången som några kolleger och jag var på restaurang och alla utom en av oss hade fått rabattkuponger som gällde upp till fyra personer. Restaurangen var inte först vidare villig att också ge rabatt till hen som saknade kupong. Men lyckligtvis ändrade de åsikt då en av oss konstaterade att vi är som en stor familj.

Jag upplever mitt ordval om att likställa jobbet som ett hem vara ganska bra, egentligen. Det innebär att jag trivs på jobbet. Och det gör jag verkligen. Jag upplever att det råder en väldigt god stämning på jobbet. Stämningen bidrar till en god arbetsmotivation och ett gott arbetsresultat.

Samtidigt är det viktigt att kunna skilja på arbete och fritid. Arbetsplats och hem. En orkar inte jobba hela tiden. Jag orkar inte vara social hela tiden. Jag behöver tid för mig själv. Men så som mitt liv är ställt just nu tycker jag är riktigt bra. Jag trivs, både hemma ochpå jobbet.