Den blomstertid nu kommer....

Minns ni den ännu? Skolavslutningen. Där stod ni klädda i finklänningen eller finbyxorna. Ni sjöng "Den blomstertid nu kommer" för allt tygen höll, samtidigt som ni kramade betyget i handen. En del av er log stolt och glad över ett bra betyg, andra kanske försökte skamset gömma det bakom ryggen. Hur som helst, nu behövde ni inte stressa mer. Men ni var otåliga. Ni bara väntade på att skolavslutningen skulle ta slut. Ni väntade på att få rusa ut i den långa, härliga sommaren!. Inga läxor, inga stränga lärare och inga tider för läggdags (i alla fall i era drömmar). Bara sol, sand, glass och lek med kompisarna hela långa dagen!

Nu är sommaren här igen. Juni månad lurar bakom hörnet. Det har varit en rolig majmånad! Jag hoppas också att ni trivs i mitt sällskap och vill fortsätta med det i annan form. Jag önskar en fin midsommar och en skön sommar!
Ps. Texten om avslutning gäller naturligtvis KP-bloggen. Jag fortsätter skriva här också på sommaren och hoppas ni har tid att läsa nu och då...

Alltför lyckligt lottad

Ibland önskade jag att man kunde leva fler än ett liv. Ett enda liv känns så perspektivlöst. Vi kan endast leva vårt eget liv. Vi kan vandra tillsammans med andra men aldrig helt ta del av andras liv.

Det skulle vara lärorikt att veta hur det är att vara allvarligt sjuk, ha ett kognitivt funktionshinder eller vara rikeman. Eller, rikeman skulle jag egentligen inte vilja vara. Det känns redan nu ibland som om jag är alltför lyckligt lottad. Ibland brukar mamma med glimten i ögat säga att ”Om den rike skulle veta hur den fattige mådde”. Men det som mamma kallar för ”fattigdom” är en enorm rikedom för många människor på vår jord. Inte är vi fattiga ens på den skala enligt vilken vi i Finland räknas vara fattiga. För att inte tala om ett globalt perspektiv.

Kanske idén just ligger i att ha ett enda liv. Att se världen i första hand ur det perspektiv och ur de erfarenheter man själv har, men ändå kunna ta ställning till att alla människor skall ha det bra. Det gäller definitivt inte enbart materiell rikedom eller fattigdom. Det gäller lika mycket emotionell och andlig rikedom. Det är en uppgift för oss lyckligt lottade.

Upp och hoppa! Friskt humör!

En kväll i Hertonäs gårds park. En kvinna joggar med lätta steg och jämna andetag. Hon är knappt svettig än. Vem är det ni ser? Inte mig i alla fall. Jag är hon där borta. Hon som lunkar i ojämnt tempo flåsar som en ångmaskin och vars ansikte har samma färg som den röda rocken.

Ja, jag har återupptagit joggingen. Det är något som länge funnits på det-gör-jag-aldrig-någonsin-mer-listan. Nu är den listan en punkt kortare, igen.

Jag har aldrig varit vidare intresserad av att jogga. I gymnasiet joggade jag med en vän, men sedan dess har det inte blivit av. Det har drunknat i en massa bortförklaringar. Men idag fick jag idén att försöka. Inspirerad av den vackra miljön. Jag bestämde mig för att jag skall göra ett nytt försök. Inte minst på grund av den härliga känslan som fyller kroppen efteråt!

Man kan aldrig veta vad som händer då Världen kommer till byn

Världen har kommit till byn, eller till Helsingfors - bokstavligen. Det vimlar av människor och stånd i Kajsaniemiparken och på Järnvägstorget. Folk av alla de slag och raser. Barn springer omkring och gläds över godis, unga och vuxna går klädda i olika klädstilar som på sitt sätt tar ställning till olika saker och seniorer strosar lugnt omkring bland tälten. Nytt för i år är att också Nationalteatern har öppnat sina dörrar för världen.

Det är roligt att märka att man i den alltmer globala verklighet vi lever i kan hitta smaker och upplevelser som är helt nya för en. Idag åt jag en västafrikansk grönsaksrätt.

Jag om någon vet att man aldrig kan veta vad man hittar på Världen i byn. Några år sedan kom jag hem med både ett stödpersonskontrakt till en person med kognitivt funktionshinder och ett fadderbarn i Asien. Jag träffar fortfarande min stödbehövande. Både land och fadderbarn har bytt men samarbetet med Plan fortsätter.

Världen i byn är en fest med många goda avsikter och sprudlande glädje. Rekommenderas varmt!

En i gänget

Tjärubytta, brännboll, fruktsallad, Hela havet stormar... Dessa klassiska lekar har något gemensamt. Den som blir ensam är den som försöker finna en plats och blir en del av gänget eller så undviker man att bli utanför. Ibland känns det jättejobbigt att vara den som är utanför. Den högsta önskan är att vara en i gänget.

Det är viktigt att vara en i en grupp. Det är inte bra att vara ensam. Fram för allt inte ofrivilligt ensam. Människan är ett flockdjur. Vi behöver varandra.
Att vara en del av en grupp är ändå inte heller endast ett värde i sig. Alltid finner vi inte sin roll, eller så känner vi av någon orsak inte att vi till fullo är oss själva i gruppen.

Då vi har funnit en grupp där vi trivs och där vi känner att vi är en jämställd del och vi kan vara oss själva, då trivs vi. Då märker vi också hur mycket vi behöver det för att må bra.

Mer svängig musik till kyrkan!

Av en olyckligt lycklig, eller lyckligt olycklig, omständighet råkade jag ha orsak att besöka Grankulla kyrka. Det visade sig vara ett bra beslut. Jag fick veta att Kauniasten kirkkokuoro firade sina 35 år med jubileumskonsert. Den ville jag absolut gå på!

En sådan konsert! Den väckte alla känslor vid liv. Det gick kalla kårar av välbehag vid kända kristna sånger såsom Suojelusenkeli och Pekka Simojokis Sama taivas, sama maa. Negro spirtituals svängde om rejält stärkt av en orkester. When the saints go marsching in  var publikens favorit. Vid finländska sånger såsom Kotomaamme använde fjol och dragspel. Vi började nostalgiskt  med att  sjunga Suvivirsi tillsammans. Den sista sången var Finlandia spelad på kyrkorgel. Då fällde jag en tår.
Konserten var indelad i fem sektioner: Valo (Ljus), Ilo (Glädje), Turva (Trygghet), Rakkaus (Kärlek) och Koti (Hemmet).

Jag blev på väldigt gott humör av konserten. Trots att jag är jävig vågar jag påstå att dylika pigga och känslofyllda tillställningar bara är positivt för kyrkan. De ger en bra bild av en kyrka som har något att ge till alla. Mer svängig musik till kyrkan!

Sommarnätter

Sommarnätter. Varma sommarnätter.Vårkvällar likaså. Särskilt i maj. Den blommande, doftande maj. Med skönsjungande näktergal, kuttrande duvor och flygande svalor. Det är något särskilt med dessa kvällar. De är mjuka som sammet. De är hemlighetsfulla. De är oskyldiga. På något sätt är också Guds närvaro på något sätt starkare. I lugnet, möjligtvis. I stillheten. I det sköna.

Läsa psalmboken

Förra veckan kunde vi läsa i KP (nr 19/ 8.5.2013) om Kiki Alberius-Forsman som gillar att skriva psalmer. Hon har bland annat skrivit en fin och somrig "Solrospsalm".

Också jag gillar psalmer. Jag har tänkt att jag någon dag borde sätta mig ner och läsa psalmboken. Ja, inte sjunga psalmer, utan läsa dem. Psalmerna har en djup och talande text som lite försvinner i sången, då jag själv sjunger, eftersom själva melodin kräver sin uppmärksamhet. Psalmerna kan vara förenklade bibelverser. Lite enklare att förstå än ordinarie texterna. De är också vackra dikter. Psalmer borde med fördel citeras mer, tycker jag.

Med följande ord önskar jag er en god start på dagen:

"Du livets sol i Kristus här,
till världens fröjd uppstigen,
kom, lys för oss och bliv oss kär,
och tag vår kärlek fången"

(Psb 508:4, J.L. Runeberg)

I väntan på sommaren

Doften av nyklippt gräs fyller luften. Vinden är varm. Vi har i många dagar fått njuta av härlig kvällssol. Träden är fyllda av mössöron och det finns en massa blommor i alla rabatter. Sommaren är snart här. Till mångas glädje har värmen redan kommit. Det smakar gott med ett glas saft eller en glass. Parkernas gräsmattor fylls av picknickfiltar. Överallt syns glada människor. De liksom har vaknat ur vinterdvalan till nytt liv igen.

Låt oss ta vara på varje dag - och fram för allt varje vacker kväll - och njuta!

Teckenspråket är vår kultur

Det är muntert prat och glada skratt. Sång, menuett, folkdans och sketcher. Det är liv och rörelse, en massa människor - men tyst. Vad är det? Ja, det är Döva seniorers kulturevenemang, förstås. Dagarna, vars teman är "Teckenspråket är vår kultur" ordnas för 15:e gången, i år på Alexandersteatern i Helsingfors. Vid evenemanget syns både finska och svenska sida vid sida, även om bidragen på finlandssvenskt teckenspråk är färre. Det har varit roligt att träffa vänner och nya bekanta. I kväll är det dags för kvällsmässa i Gamla kyrkan. Det blir nog lite dans där också vill jag lova.

I morgon blir det mer av det roliga. Vad är ett bättre slut på denna vecka än just detta?

Kristi himmelsfärd - en besvärlig helgdag?

Det är dags för Kristi himmelsfärd, eller Kristi flygare, som helgdagen nog oftare kallas. Åtminstone där jag rör mig. För en del är det en extra ledig dag, för andra en dag med kyrklig verksamhet.

Hur kommer det sig att jag så mycket oftare hör helgdagens "smeknamn", alltså Kristi flygare? Kan det  vara en slags "eufemism"? Det finns också en mängd föreslagna färdmedel som Kristus skulle ha åkt till himmelen i, men de får var och en lista på eget håll.
Är det som hände för 2000 år sedan så svårt att begripa med mänskligt förstånd att man måste hitta på ett mer lättsamt uttryck? Att Kristus lämnar det jordiska, men ändå är närvarande i det andliga, i ordet och sakramenten är svårt att greppa.
Men, måste man göra det? Det sköna med tro är att man inte behöver förstå allting. Det räcker att känna till vad som hänt och sedan luta tillbaka mot det. Luta tillbaka på tron på att Gud älskar och tar hand om oss. Att Kristus är närvarande fastän vi inte ser honom och inte helt han förstå hur det gick till då han lämnade det världsliga.

Jag ser inte heller något problem i eufemismer. Ord är ord. I detta fall är tron och tilliten viktigare än benämningen.

Stad i ljus

Morgonljus

O, vad jag älskar Helsingfors! Stadsvyn, människorna, alla serveringar och vimlet, i den mån man kan tala om vimmel! Helsingfors är en vacker stad. Den är vacker under alla årstider, men fram för allt under klara, kalla vinterdagar då snön skiner i kapp med Storkyrkan.

För att inte tala om kvällssolen en ljum sommarkväll (ja, de förekommer verkligen). Det mjuka skenet som smeker stränderna och husen vid kajkanten. Härligt!

Ja, Helsingfors har jag bott i sedan jag började studera och den här staden lämnar jag inte i första taget. Jag älskar min hemstad så mycket.

På resande fot

Som dövpräst reser jag mycket. Jag får ofta frågan om jag rest någonstans på sistone, om jag har någon resa inplanerad eller hur det känns att vara på resande fot så ofta.

 Det måste jag medge att det nog  ibland känns  lite jobbigt att resa mycket, trots att det går i släkten, men känslan är lyckligtvis tillfällig. Då jag väl är framme i den stad jag skall ha en gudstjänst eller något annat program, så har jag glömt bort de tråkiga sidorna med att resa. Det är helt enkelt så roligt att träffa "mina" döva församlingsmedlemmar. De ger mig styrka. Samtidigt känns inte en dags resor till Karis eller Hyvinge någonstans. De är ju i grannen.

 Att resa ger alltid något, trots att de olika orterna börjar bli bekanta. Människor har alltid något nytt att ge.  Allting från insikt och ny kunskap till glädje och ett gott skratt. Det ger mig kraft att vandra vidare.

Vår på min hemö

Våren har kommit också hit till Kråkö. Min kära hemö i Borgå. I det som förr var Borgå landskommun, det som nu är... landsbygd. I alla fall lär det inte vara skärgård...

Hur som helst. Det är inte så nogrannt. Jag trivs bra på denna ö med lite över 300 personer. Majorieten svenskspråkiga, men med allt fler finskspråkiga. Men några större problem har inte uppstått.

Det är en ö där de flesta känner varandra. Det är så det skall vara. En trygghet på något sätt.

Lejon i kväll igen!

Fredagskväll! Riktigt skönt fastän det har varit en kort vecka denna vecka. En kort vecka betyder ju inte nödvändigtvis ett mycket lättare vecka. Tvärtom har det blivit lite mer jobb på de få arbetsdagarna.

Idag blir det fredagsmys tack vare Lejonen. VM i ishockey kör igång och jag kommer nog att bänka mig framför TV:n. Och ja, alltför mysigt behöver det nog inte sist och slutligen vara. Jag hoppas på en bra match.

Skön helg! 

Deaf Lions vid World Deaf Championship of Icehockey 2013

Teckenspråk

Såsom jag skrev i mitt första inlägg är jag dövpräst. Eftersom arbetsbilden är så mångsidig väljer jag att inte skriva om den. Jag skriver i stället kort om teckenspråkets historia.

Det går inte att säga när teckenspråken har uppkommit. De är språk som uppkommit efter ett särskilt behov inom ett visst geografiskt område. Av samma orsak finns det inte heller något internationellt teckenspråk.

Det som är lättare att datera är när dövskolorna grundades. Abbé de l'Épée ansågs vara den första som undervisade döva. Han var fransman och levde på 1700-talet. I Tyskland levde en man vid namn Heinicke, som hade en lite annan syn på pedagogiken. Då l'Epée förespråkade teckenspråket ansåg Heinicke att man skulle tala med döva. Men inte mer om det. Det är en lång och smärtsam historia.

Teckenspråket kom till Finland under 1840-talet och utvecklades vidare i dövskolorna, av vilka den första grundades år 1846 av Carl Oscar Malm. Ur moderspråket har sedan finskt och finlandssvenskt teckenspråk utvecklats vidare till självständiga språk.

Många hörande tycker att teckenspråk är ett vackert språk. Visst är det vackert. Med händer, mimik och kroppsspråk kan man berätta vilka historier som helst. Det är också ett härligt språk att lära sig. Men, med glimten i ögat, det är ett farligt språk. Har man lärt sig lite blir man beroende och vill man lära sig mer! Men det är ett positivt beroende. Jag rekommenderar det varmt!

Vintern rasat...

”Vintern rasat ut bland våra fjällar...” tillkännager Akademiska sångföreningen traditionsenligt då de officiellt sjunger in våren. Nu är det sålunda vår riktigt på riktigt. Jag hade nog hoppats på en något tidigare start, men vad kan man åt det? Snön har äntligen smält, gränsmattorna grönskar och blommorna blommar. Vackert så.

Nå, vem är jag som tycker så här? Mitt namn är Maria och är dövpräst till yrket. Jag är en person som försöker se det ljusa och glada i allting. Som försöker hitta de små guldkornen i vardagen och på jobbet. Alltså livet i allmänhet. Jag ser gärna livet som en vandring där vi aldrig kan veta vad som väntar bakom nästa krön . Det är det jag vill dela med er här i bloggen. Jag hoppas ni vill vandra med mig!