Alltför lyckligt lottad

Ibland önskade jag att man kunde leva fler än ett liv. Ett enda liv känns så perspektivlöst. Vi kan endast leva vårt eget liv. Vi kan vandra tillsammans med andra men aldrig helt ta del av andras liv.

Det skulle vara lärorikt att veta hur det är att vara allvarligt sjuk, ha ett kognitivt funktionshinder eller vara rikeman. Eller, rikeman skulle jag egentligen inte vilja vara. Det känns redan nu ibland som om jag är alltför lyckligt lottad. Ibland brukar mamma med glimten i ögat säga att ”Om den rike skulle veta hur den fattige mådde”. Men det som mamma kallar för ”fattigdom” är en enorm rikedom för många människor på vår jord. Inte är vi fattiga ens på den skala enligt vilken vi i Finland räknas vara fattiga. För att inte tala om ett globalt perspektiv.

Kanske idén just ligger i att ha ett enda liv. Att se världen i första hand ur det perspektiv och ur de erfarenheter man själv har, men ändå kunna ta ställning till att alla människor skall ha det bra. Det gäller definitivt inte enbart materiell rikedom eller fattigdom. Det gäller lika mycket emotionell och andlig rikedom. Det är en uppgift för oss lyckligt lottade.