Som dövpräst reser jag mycket. Jag får ofta frågan om jag rest
någonstans på sistone, om jag har någon resa inplanerad eller hur det
känns att vara på resande fot så ofta.
Det måste jag medge att det nog
ibland känns lite jobbigt att resa mycket, trots att det går i släkten,
men känslan är lyckligtvis tillfällig. Då jag väl är framme i den stad
jag skall ha en gudstjänst eller något annat program, så har jag glömt
bort de tråkiga sidorna med att resa. Det är helt enkelt så roligt att
träffa "mina" döva församlingsmedlemmar. De ger mig styrka. Samtidigt
känns inte en dags resor till Karis eller Hyvinge någonstans. De är ju i
grannen.
Att resa ger alltid något, trots att de olika orterna börjar
bli bekanta. Människor har alltid något nytt att ge. Allting från
insikt och ny kunskap till glädje och ett gott skratt. Det ger mig kraft
att vandra vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar