Visar inlägg med etikett sport. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sport. Visa alla inlägg

lördag 10 maj 2014

Heja Finland! - på isen och i Köpenhamn

Nu är det igen den tid på året då en massa människor samlas framför TV-apparaten för att se på Lejon på skridskor och klubba i handen (eller vilket ishockeylag man än hejar på). Jag är en av dem, men jag ser bara de VM- matcher där Finland spelar. Det är tråkigt att fram för allt seger kan trigga till felaktig hemlandsstålthet. Det hindrar mig inte att se på spelet. Orsaken till övertrampet beror inte på sporten utan supportrarnas inställningar till andra. Om Finland vinner i år hoppas jag att vi kan fira lika städat som år 1995.

Finland tävlingar också i annat ikväll, Eurovisian song contest. Tummarna upp för Finlands bidrag! Även om jag fakriskt hoppas och tror att ett annat, fantastiskt bidrag vinner...



Deaf Lions (2013)

söndag 2 juni 2013

Dags att slappna av

Känslan av ljummen sand mellan tårna och varm sol i ryggen. Det jag väntat på länge. Just nu får jag efter en lång tid igen känna den.



Det är länge sedan jag bara suttit ner och njutit av stranden och sommarkvällen. Jag gjorde det ofta då jag ännu bodde på Drumsö. Det är några år sedan.
På sista tiden har jag blivit så "sportig". Har jag varit utomhus så har jag antingen joggat eller cyklat. Nu skall jag lägga ifrån mig telefonen och njuta. Det är viktigt att någon gång bara vara utan att göra något.

söndag 26 maj 2013

Upp och hoppa! Friskt humör!

En kväll i Hertonäs gårds park. En kvinna joggar med lätta steg och jämna andetag. Hon är knappt svettig än. Vem är det ni ser? Inte mig i alla fall. Jag är hon där borta. Hon som lunkar i ojämnt tempo flåsar som en ångmaskin och vars ansikte har samma färg som den röda rocken.

Ja, jag har återupptagit joggingen. Det är något som länge funnits på det-gör-jag-aldrig-någonsin-mer-listan. Nu är den listan en punkt kortare, igen.

Jag har aldrig varit vidare intresserad av att jogga. I gymnasiet joggade jag med en vän, men sedan dess har det inte blivit av. Det har drunknat i en massa bortförklaringar. Men idag fick jag idén att försöka. Inspirerad av den vackra miljön. Jag bestämde mig för att jag skall göra ett nytt försök. Inte minst på grund av den härliga känslan som fyller kroppen efteråt!



fredag 3 maj 2013

Lejon i kväll igen!

Fredagskväll! Riktigt skönt fastän det har varit en kort vecka denna vecka. En kort vecka betyder ju inte nödvändigtvis ett mycket lättare vecka. Tvärtom har det blivit lite mer jobb på de få arbetsdagarna.

Idag blir det fredagsmys tack vare Lejonen. VM i ishockey kör igång och jag kommer nog att bänka mig framför TV:n. Och ja, alltför mysigt behöver det nog inte sist och slutligen vara. Jag hoppas på en bra match.

Skön helg! 


Deaf Lions vid World Deaf Championship of Icehockey 2013

lördag 6 april 2013

Fällan det är så lätt att ramla i...

"Det är så fint att också de, som är i minoritet, sysslar med [ishockey]..." Det är hemskt hur lätt det är att falla för frestelsen att hålla fördomar vid liv. Lika lätt är det att medvetet eller omedvetet se ner på andra och tycka att minoriteter är så "gulliga". Det händer mig fortfarande då och då att dylika tankar smyger in i mitt huvud, och jag skäms så för dem. För vi har ingen rätt att snuttifiera någon. Alla är lika värda, vi är bara skapta med olika egenskaper.

Idag var jag på ishockey med pappa. Det var bronsmatchen i World Deaf Championship of Icehockey 2013 (vilken Finlands landslag Deaf Lions vann). I år speladesmästerskapet i Dickursby. Det kändes bra kunna att vara med och få ännu ett perspektiv på saker och ting.

Matchen var definitivt precis som vilken ishockeymatch som helst. Lika lång, lika tuff och straffen blev många (på gott och ont). Det spelades musik i ishallen (fastän döva inte hör musiken, känns ju rytmen i kroppen).  Det enda som skiljde åt var att då domaren blåste i visselpipan började några lampor vid rinken blinka. Pappas kommentar förgyllde allting. Han var inte det minsta fördomsfull, han konstaterade bara att det nästan var en bättre upplevelse att besöka en match för döva än en för hörande. Matchen var på flera sätt tystare och inga högljudda klagomål på domarna hördes. Det betyder dock inte att sådana inte förekom...

Ja, jag vet. Jag har skrivit ett helt onödigt blogginlägg. För vad är det för speciellt med att döva spelar ishockey på Värlsmästerskapsnivå, egentligen..

torsdag 21 mars 2013

Man är aldrig för gammal för att leka

Senast idag blev det igen bevisat att en aldrig är för gammal för att leka. Jag befinner mig på en kurs i Sociala medier. På eftermiddagen hade vi en mobil spårning (Actiontrack). Den bestod av både frågesport och fysiska uppgifter, såsom att bygga torn av snö och att spela in en kort videosnutt. Det var bland det roligaste jag varit med om på länge! Och jag är inte den enda som tycker så. Att leka är inte bara något för barn. Uppbyggande lek piggar också upp en vuxen.

Vad är det som gör lek så roligt? Säkert det att:

1. Man rör på sig i lek. Att röra på sig ger positiv energi.
2. Samarbete. En positiv känsla av ett vi och ett gemensamt lyckande.
3. Att skratta. Om leken inte omvandlas till sport finns skrattet där. Och ja skratt om något ger ett välbefinnande utan like.

Man orkar så mycket bättre efter lite avslappnade lek. Bort med bestämdheten och fram med den välgörande humorn och leken!