Fällan det är så lätt att ramla i...

"Det är så fint att också de, som är i minoritet, sysslar med [ishockey]..." Det är hemskt hur lätt det är att falla för frestelsen att hålla fördomar vid liv. Lika lätt är det att medvetet eller omedvetet se ner på andra och tycka att minoriteter är så "gulliga". Det händer mig fortfarande då och då att dylika tankar smyger in i mitt huvud, och jag skäms så för dem. För vi har ingen rätt att snuttifiera någon. Alla är lika värda, vi är bara skapta med olika egenskaper.

Idag var jag på ishockey med pappa. Det var bronsmatchen i World Deaf Championship of Icehockey 2013 (vilken Finlands landslag Deaf Lions vann). I år speladesmästerskapet i Dickursby. Det kändes bra kunna att vara med och få ännu ett perspektiv på saker och ting.

Matchen var definitivt precis som vilken ishockeymatch som helst. Lika lång, lika tuff och straffen blev många (på gott och ont). Det spelades musik i ishallen (fastän döva inte hör musiken, känns ju rytmen i kroppen).  Det enda som skiljde åt var att då domaren blåste i visselpipan började några lampor vid rinken blinka. Pappas kommentar förgyllde allting. Han var inte det minsta fördomsfull, han konstaterade bara att det nästan var en bättre upplevelse att besöka en match för döva än en för hörande. Matchen var på flera sätt tystare och inga högljudda klagomål på domarna hördes. Det betyder dock inte att sådana inte förekom...

Ja, jag vet. Jag har skrivit ett helt onödigt blogginlägg. För vad är det för speciellt med att döva spelar ishockey på Värlsmästerskapsnivå, egentligen..