En månad senare

En månad är en kort tid. Jag minns ännu den dag då jag nyss återvänt från julsemestern, det var andra veckan i januari, då chefen meddelade att det finns deltidsjobb i Esbo svenska församling.
En månad senare besökte vi Esbo för att diskutera det praktiska. Vad långt det kändes till 1 april.
En månad senare var det bara en månad till att jobbet börjar. Då blev det plötsligt bråttom med alla papper.
I tisdag har denna månad gått till ända och jag skall på nya äventyr. Vad roligt det ska bli!

Grodd

Våren har återvänt efter torsdagens rejäla snöfall. Snön smälte för övrigt väldigt snabbt.  Snart börjar träden knoppas och blommorna blomma. Jag har visserligen sett bl.a. snödropp redan i slutet av februari. Svalorna verkar redan ha börjat bygga bo under fönstret på grannhuset. Det bor mycket svalor vid det huset.

Också här hemma har det börjat gro. Medan jag varit bortrest i några dagar har ärterna grott riktigt fint. Nu dröjer det inte länge tills de växt så stora att jag kan äta av dem. Någon persilja har jag inte ännu odlat. Men det skall jag nog göra. Det är därtill bara några veckor tills det igen är dags att så påskgräs. Vilken härlig tid vi lever i!

Sjunga tillsammans

Körsång är mer än att sjunga tillsammans. Att sjunga i kör ökar bevisligen välmåendet. Det tror jag på. Man blir på gott humör av att sjunga tillsammans. Körsång är socialt. Koristerna bildar en helhet i sången och byter tankar med varann vid kaffepausen.

Jag har under en tid varit förhindrad att delta i körsång, mitt kära intresse, men kommer att börja sjunga igen. Nu på torsdag, förhoppningsvis.

Omstart - också i krukan

Så här i vårsolens sken har tanken på att återuppväcka bloggen vaknat till liv igen.

Bloggens tema är det samma: tankar om livet här och nu. Som första tanke är att börja odla kryddväxter. Persilja och ärtgroddar med fler (det senare är dock ingen kryddväxt).
Andra planer finns också, men inte mer om det just nu.

Livet som Snusmumrik

Tänk om livet vore som i Mumindalen. Lika obekymrat. Alla problem skulle lösas av en mild och klok Mamma. Det skulle vara ständigt sommar eller höst eftersom man skulle sova hela vintern. Eller söka sig till någon annan, varmare ort, under vinterhalvåret så som Snusmumriken gör.

Snusmumriken är min absoluta favorit. Jag önskade att jag kunde leva ett liknande liv som han gör. Vara lika lugn och sansad och göra vis beslut. Det skulle vara skönt med ett liv utan tidtabeller och krav. Att kunna leva enligt naturens rytm. Vakna då det är dags och vandra då det känns för att jag vill göra det.

Vi lever inte i en sagovärld. Jag får inte bestämma när jag vill vakna eller förflytta mig till en annan plats då jag känner för det.
Men vi kan alltid försöka göra det bästa av situationen. Njuta av de små stunderna av lycka och frid.

Downshifting

Downshifting har länge varit ett modeord. Downshifting är en motreaktion mot det allt mer stressande tempot i samhället. Det innebär att man strävar efter att öka sin livskvalitet genom ett enklare och lugnare levnadstempo och genom att minska på konsumtionen.

Jag har bestämt mig för att pröva på downshifting. Jag har märkt att jag på senare tid har lagt ner allt mer, och definitivt alltför mycket,  tid på strunt såsom TV och onödigt surfande -samt spel. Fram för allt spelandet har tagit allt för mycket tid från mycket viktigare och nyttigare sysselsättning.  Det ger mig dåligt samvete och ökad stress. Ingendera bidrar heller till att öka koncentrationsförmågan. Tvärt om leder det snabba informationsflödet och det allt ökande behovet att vara uppdaterad hela tiden, till en slags otålighet. Allt skall sker så snabbt på sociala medier.

Genom att gå in för downshifting strävar jag härmed av att välja bort en alltför stor konsumtion av TV och sociala medier på fritiden. I stället för dessa lyfter jag fram vikten av motion och böcker. Böcker tryckta på papper, alltså.  Jag hoppas att jag med detta val ökar min livskvalitet och min koncentrationsförmåga. Förr klarade jag mig också utan social medier, månne jag inte nu också gör det?

Karisma

Några kvällar sedan satt jag som trollbunden och såg lyssnade på en person vars musik eller konst egentligen inte föll mig helt i smaken. Jag var på Yoko Onos konsert, eller snarare konstföreställning, på Helsingfors festspel. Där stod hon, en kort och späd  kvinna klädd i blå jeans,  svart polotröja  och en vit hatt på sned, och utstrålade karisma. Om man inte visste det, skulle man aldrig ha trott att hon fyllt 80-år. Hennes röst var ren och klar som en yngre kvinnas. Det som var det mest märkliga var att hon, denna lilla kvinna, fyllde hela salen med sin närvaro. Hennes uppträdande gjorde ett djupt intryck på mig.

Karisma är något man antingen har, eller inte har. Karisma är inget man så där bara kan skapa hur man än skulle vilja.
Det är rent ut sagt  en njutning att lyssna och se på personer med karisma. Förutsatt att de använder sin karisma på ett fördelaktigt sätt, alltså. Karisma kan både vilseleda och uppmuntra. En karismatisk person kan vara en stor källa till inspiration då man märker att personen kan sin sak, men inte skryter med det, utan delar med sig av förmågan. Jag tror en karismatisk person trollbinder eftersom hen är så närvarande. Det känns som att hen verkligen talar till dem som lyssnar, inte till någon annan. Det är en ädel konst, som inte alla klarar av.

Kanske karisma är något som kommer med tiden. Då man känner sig säker på sin sak och vet vem man är. Eller så är det helt enkelt en nådegåva.