Några kvällar sedan satt jag som trollbunden och såg lyssnade på en person vars musik eller konst egentligen inte föll mig helt i smaken. Jag var på Yoko Onos konsert, eller snarare konstföreställning, på Helsingfors festspel. Där stod hon, en kort och späd kvinna klädd i blå jeans, svart polotröja och en vit hatt på sned, och utstrålade karisma. Om man inte visste det, skulle man aldrig ha trott att hon fyllt 80-år. Hennes röst var ren och klar som en yngre kvinnas. Det som var det mest märkliga var att hon, denna lilla kvinna, fyllde hela salen med sin närvaro. Hennes uppträdande gjorde ett djupt intryck på mig.
Karisma är något man antingen har, eller inte har. Karisma är inget man så där bara kan skapa hur man än skulle vilja.
Det är rent ut sagt en njutning att lyssna och se på personer med karisma. Förutsatt att de använder sin karisma på ett fördelaktigt sätt, alltså. Karisma kan både vilseleda och uppmuntra. En karismatisk person kan vara en stor källa till inspiration då man märker att personen kan sin sak, men inte skryter med det, utan delar med sig av förmågan. Jag tror en karismatisk person trollbinder eftersom hen är så närvarande. Det känns som att hen verkligen talar till dem som lyssnar, inte till någon annan. Det är en ädel konst, som inte alla klarar av.
Kanske karisma är något som kommer med tiden. Då man känner sig säker på sin sak och vet vem man är. Eller så är det helt enkelt en nådegåva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar