Kollektiv glädje

Jag skrev några dagar sedan om den privata festen eller sorgen. Idag skall mitt inlägg handla om den kollektiva glädjen.

Jag fascineras på något sätt av kollektiv glädje. Trots att det ofta ingår kommersialism och missbruk till den. Ser man på den glada sidan så handlar det om ett kollektivt festfixande. Folk tränger sig i affärerna med samma tanke i huvudet: Den Glada Festen. Hur roligt det skall bli på kvällen eller helgen. Alla gäster, allt sorglöst prat och alla hjärtliga skratt. Ingen tänker på att det kan gå illa. Och det skall man inte heller tänka på. Ibland är det rätt att fira. Njuta av fritiden. Med måtta, naturligtvis. Då mår man bättre och orkar med vardagen. Nu är det Valborgsmässoafton. Nu kan vi ha roligt!

Glada Wappen!

Bloggflytt

Hej! Jag kommer att fungera som månadens bloggare på KP-bloggen under majmånad. (www.kyrkpressen.fi). Jag kanske bloggar här om jag skriver något som jag tycker passar bättre här. Hoppas ni gärna läser mina texter på KP-bloggen också! De kommer att bli ganska lika som de jag skriver här.

Glada wappen, förresten!

Vackert

Jag har varit med om något helt fantastiskt. Av respekt för alla berörda och för att inte prata sönder mina minnen så skriver jag inga detaljer. Så mycket kan jag säga att det utspelade sig i Johanneskyrkan.

Min professionalitet var på prov några gånger. Det var nära på att jag hade fällt några tårar. Inte av sorg utan för att allt var så vackert. Så ljust. Så fyllt av hopp och ungdomlig livsglädje.

Amen.

Familjeprojekt aux Lindberg

Då vi skall göra något i familjen gör vi det ofta tillsammans. Till den nuvarande familjekonstellationen hör tre personer, mor, far och jag. Min bror håller sig, smart nog, på ett tryggt avstånd från oss andra råddbollar. Det kunde göras en fars av våra familjeprojekt. Det går inte att göra något utan en massa rop, viftande och springande på samma ställe. En gång kom grannen rentav och frågade vad det var vi höll på med. Den gången drog vi bort katthår med tejp från en matta...

Min absoluta favorit är den gången vi skulle resa ett trädgårstält. Ett sådant med sex sidor, av vilka tre har väggar och tre är öppna. Det blev ett massa rop och viftande den gången också. Tältet rasade nog ett par gånger innan vi slutligen fick upp det, men när det väl var rest så satt vi många många gånger under det och njöt av sommaren.

Avsikten med denna text är inte att berätta hur virriga vi är. Avsikten är att berätta hur mycket jag älskar min familj!

Sjöskator och andra vänner

Hemma på Kråkö har vi fått ett husdjur till. Djur har det sannerligen inte varit någon brist på. Några husdjur har vi inne haft inomhus sedan katterna dog för fem repsktive sex år sedan, men av djur i  naturen har det funnits en hel del. Fåglar av alla de slag hälsar på. Om vintrarna samsas sparvar och kråkor om maten. På sommaren är måsen Måsse och de tre sjöskatorna, som alla heter någon kring Leoni, välkomna gäster.

Nu har vi alltså en ny gäst. Nå, helt ny är hon inte. Hon dök upp förra sommaren eller sommaren innan. Jag minns inte exakt.
Det är frågan om en katt. En allt mer kelsjuk katt. Hon kommer inte in. Oftast äter hon lite mat och försvinner igen. Nu verkar stackarn ha löptid. Hon jamar hjärtskärande. Helt förvildad verkar hon inte vara. Hennes päls är silkeslen.

Om jag själv också kunde ha djur. Men i mitt nuvarande livsskede reser jag så mycket. Men någon dag...

Personlig fredag och andra dagar som ingen annan vet om

Idag är det torsdag. Jag tycker det ändå känns som fredag. Tekniskt sett är det inte veckans sista arbetsdag, jag jobbar i helgen, men då jag har semesterdag i morgon så känns det som fredag. Ett fredagsattribut saknas dock av naturliga orsaker. Det känns som extra mycket fredag då en av våra sekreterare kommer in i arbetsrummet och vattnar blommorna och pratar en stund. Oftast om att det igen är fredag...

Det är intressant hur en vanlig dag kan vara så speciell för någon, samtidigt som det är en helt vanlig dag för någon annan. Sådana är till exempel fester, seminariedagar, födelsedagar, semesterdagar, ett lands nationaldag med flera. För att inte tala om dagar med tyngre innehåll, så som dödsdagar och begravningsdagar. Dagen betyder så mycket för en själv, men ingen annan känner till det.

Livet i sig går ju inte heller att uppleva ur flera perspektiv. Vi delar på dagar, med eller utan samma betydelse för alla, men var och en kan bara personligen uppleva dagen på sitt eget sätt. Kanske det är en av de många styrkorna här i  livet. Att kunna dela på livet, men ändå ha en personlig synvinkel. Något som bara än ens eget.

 

Ljudböcker

Jag lyssnar för tillfället på den första ljudboken i mitt vuxna liv. Som barn ägde jag två ljudböcker, av vilka "Hyppelihiiri Myökkipyökkimetsässä" ("Klas klättermus", av Thorbjörn Egner) var min absoluta favorit. Den jag nu lyssnar på är lånad på bibliotek. Den heter "Flyga drake" och är skriven av Khaled Hosseini.

Det är skönt att lyssna på ljudböcker. Skönare än jag kunnat vänta mig. Till och med den bok jag nu lyssnar på är behaglig att lyssna på trots att texten stundvis är ganska rå. Det är dels läsarens röst som är så mild. Dels är det själva situationen som är så skön. Avslappnad. Det är bar att bara ligga och lyssna. Jag behöver inte göra något annat. Sådant har jag inte varit med om sedan jag var barn. Tydligen är det upplevelse också vuxna har behov av.